Den 6 september blev svärmor akut sjuk och transporterades i ambulans till SÄS.
Svärfar hade mitt i natten vaknat och upptäckt att hennes säng var tom, gått upp för att titta efter henne och hittat henne på golvet i badrummet halvt medvetslös (men trots det arg!)...
På SÄS konstaterades att hon hade lunginflammation, urinvägsinfektion och svår diabetes - som grädde på moset till hennes svåra demens.
Svägerskan som bor 17 mil härifrån kom naturligtvis hem så snart det gick för att se till sina föräldrar och jag gjorde vad jag kunde på "hemmaplan" för att underlätta för svärfar, som var helt förvirrad, chockad och utom sig av sorg över att han inte sett eller förstått vad som var fel med hans kära G.
På kvällen satt svärfar och jag i deras kök och pratade om det som hänt och han var nästan som i trans - darrig, virrig och helt ofokuserad. När jag undrade hur det var med honom visade det sig att han inte hade fått någon riktig mat i sig på hela dagen!
Tänk....Färdats i ambulans klockan 4 på morgonen till SÄS och sedan hem till lägenheten klockan 17,00 utan något annat än lite kaffe. Inte undra på att han var darrig, stackaren!
När jag kom hade han en portion mat på gång i ugnen (någon prefabricerad produkt av obestämdbar sort) som han senare åt och påstod var gott, vilket jag inte tror men bukfyllnaden gjorde nog ändå den nytta man kunde begära.
Jag bara undrar, serverar man inte mat till anhöriga som blir inlagda eller måste man skaffa mat själv på sjukhus? Kanske det.
Det är banne mig inte lätt för en gammal farbor på 85 år, själv dement och med kärlkramp, som glömt allt hemma, plånbok och allt, att tänka klart i den situationen.
G hamade ganska snabbt tillbaka på vårt närsjukhus (som förresten är nedläggninshotat ungefär en gång om året) och fick där bästa tänkbara vård mot infektionerna och diabetesen.
Personalen insåg dock snart att här skulle krävas vårdplanering - i hennes tillstånd ansåg de det inte lämpligt att hon alls kom hem igen, vilket även svärfar efter stor vånda tvingades acceptera.
Bara så hastigt tvingades han acceptera att de 62 åren tillsammans var till ända.
Bara så. Såklart det gjorde ont!
Att ta beslutet om att skicka in ansökan om särskilt boende för G måste ha varit väldigt smärtsamt, men han skrev ändå på och skickade iväg till kommunen vars representant vid vårplaneringsmötet hade försäkrat om att hon skulle få plats på särskilt boende.
Vi anhöriga var lyckliga över beslutet som alla väntat på så länge, men vågade inte visa entusiasmen, nej det hade inte passat sig. Usch vad ledsen han hade blivit om han förstod.
Ja..för att göra historien lite kortare så blev det efter tillfrisknande av G transport till Korttidsboende (begränsat till 3 veckor) och därefter var tanken att ny plats skulle finnas på slutligt boende.
Tiden går ut på onsdag 29/9 och nu visar det sig att det finns ingen plats på det permanenta boendet.
Jag har pratat med svägerskan en timme ikväll och fortsättning följer....
Byråkrati.
