Den 6 september blev svärmor akut sjuk och transporterades i ambulans till SÄS.
Svärfar hade mitt i natten vaknat och upptäckt att hennes säng var tom, gått upp för att titta efter henne och hittat henne på golvet i badrummet halvt medvetslös (men trots det arg!)...
På SÄS konstaterades att hon hade lunginflammation, urinvägsinfektion och svår diabetes - som grädde på moset till hennes svåra demens.
Svägerskan som bor 17 mil härifrån kom naturligtvis hem så snart det gick för att se till sina föräldrar och jag gjorde vad jag kunde på "hemmaplan" för att underlätta för svärfar, som var helt förvirrad, chockad och utom sig av sorg över att han inte sett eller förstått vad som var fel med hans kära G.
På kvällen satt svärfar och jag i deras kök och pratade om det som hänt och han var nästan som i trans - darrig, virrig och helt ofokuserad. När jag undrade hur det var med honom visade det sig att han inte hade fått någon riktig mat i sig på hela dagen!
Tänk....Färdats i ambulans klockan 4 på morgonen till SÄS och sedan hem till lägenheten klockan 17,00 utan något annat än lite kaffe. Inte undra på att han var darrig, stackaren!
När jag kom hade han en portion mat på gång i ugnen (någon prefabricerad produkt av obestämdbar sort) som han senare åt och påstod var gott, vilket jag inte tror men bukfyllnaden gjorde nog ändå den nytta man kunde begära.
Jag bara undrar, serverar man inte mat till anhöriga som blir inlagda eller måste man skaffa mat själv på sjukhus? Kanske det.
Det är banne mig inte lätt för en gammal farbor på 85 år, själv dement och med kärlkramp, som glömt allt hemma, plånbok och allt, att tänka klart i den situationen.
G hamade ganska snabbt tillbaka på vårt närsjukhus (som förresten är nedläggninshotat ungefär en gång om året) och fick där bästa tänkbara vård mot infektionerna och diabetesen.
Personalen insåg dock snart att här skulle krävas vårdplanering - i hennes tillstånd ansåg de det inte lämpligt att hon alls kom hem igen, vilket även svärfar efter stor vånda tvingades acceptera.
Bara så hastigt tvingades han acceptera att de 62 åren tillsammans var till ända.
Bara så. Såklart det gjorde ont!
Att ta beslutet om att skicka in ansökan om särskilt boende för G måste ha varit väldigt smärtsamt, men han skrev ändå på och skickade iväg till kommunen vars representant vid vårplaneringsmötet hade försäkrat om att hon skulle få plats på särskilt boende.
Vi anhöriga var lyckliga över beslutet som alla väntat på så länge, men vågade inte visa entusiasmen, nej det hade inte passat sig. Usch vad ledsen han hade blivit om han förstod.
Ja..för att göra historien lite kortare så blev det efter tillfrisknande av G transport till Korttidsboende (begränsat till 3 veckor) och därefter var tanken att ny plats skulle finnas på slutligt boende.
Tiden går ut på onsdag 29/9 och nu visar det sig att det finns ingen plats på det permanenta boendet.
Jag har pratat med svägerskan en timme ikväll och fortsättning följer....
Byråkrati.
11 kommentarer:
Fy sjutton att det ska vara så tunggrott detta med äldrevården. Jag blir upprörd varje gång jag hör/läser om sådana här saker. Det är ett liv det handlar om. Det är anhöriga det handlar om. Det är människor det handlar om. Nej nu får våra politiker "hosta upp sig". Pengar finns men de läggs på andra saker. Grrrrr.....hoppas det ordnar sig till sist för din svärmor och svärfar. Kram!
Hej Eva!
Vad roligt att du kommenterar så snart.
Jag håller med om vartenda ord du säger och har inte mycket annat att svara än Grrrr.
Hade det handlat om mina egna föräldrar skulle jag nog låta annorlunda, men nu låter jag svägerskan och svågern sköta det hela.
KRAM!
Ja, det är inte klokt det här. Jag har hört om barn som tar hem föräldrar i väntan på plats och det inte händer nått. De har sagt upp sina föräldrar som hyresgäster och sagt att de är bostadslösa från ett visst datum och då helt plötsligt finns det plats. Visst är det konstigt?
Hoppas det ordnar sig för er, men kamp är väl det ni får räkna med antar jag.
Lycka till
Rosenvante, ja det du beskriver låter inte bra, det får vi hoppas vi slipper!
Svägerskan ska ringa till kommunen imorgon och begära prioritering. Vi får se hur det går!
Ja, det är dags i oktober och så en till i årsskiftet, nu är det igång ordentligt och det är så kul och alla ska tydligen få killar.
Jo, det är märkligt tungrott sådana gånger. Och jag fattar inte vad sjukvårdspersonalen tänker på när en så gammal farbror inte ens får en macka och lite kaffe på hela dagen.
Vad jag känner igen det du skriver, då när mina föräldrar blev gamla, dementa och sjuka.
Jag lider med dig, och stackars svärfadern som du beskriver så ömsint.
Så heligt förbannad och ledsen jag blir varje gång jag läser om det här märkliga sättet att behandla gamla människor på. Som de inte räknades längre, som om de har utgånget datum märkt i pannan?
Vad händer med dem som ingen släkt har som slåss för dem?
Stor kram till dig och alla inblandade!
Min kommentar försvann. Jag blir så ledsen när jag läser det och funderar på hur det är möjligt att det kan vara så här. Hur vi tänker när det blir som det blir? Att vi förmodligen inte tänker alls. Och hur det är möjligt att vi kan och får göra utan att tänka alls.
Det är så hemskt att samhället inte kan ställa upp när den äldre generationen behöver hjälp. Jag har inte heller så bra erfarenheter när det gällde min egen mor. Det är tur att det finns starka anhöriga som ställer krav. Stå på er och kräv!
Kram
Nicoline
Länge sen jag läste här, det ser jag... jag har fått lite tid över medan taket torkar, och har läst ifatt bland bloggarna.
Hur är det med din svärmor nu när det gått ett par månader?
Tittar in här och upptäcker att det är länge sen....saknar din blogg så.
Känner mig inte alls hemma på FB....men vet ju att vi har varandra där. :-)
Angående det här inlägget blir man ju helt bestört! Jag var tvungen att fråga två av mina släktingar som är dels sjuksköterskor och dels läkare...
De tyckte det här lät alldeles tokigt.
Någon (sjuksyrra eller biträde oftast) brukar se till att de får något i sig. Men MAT brukar inte alltid gå att ge i såna här sammanhang säger de. Alla portioner är så noga beställda. Men det finns alltid smörgås och OFTA matportioner ändå som går att erbjuda.
Men det var mina släktingar som sa det...det kanske andra säger annorlunda om.
( de jobbar dels på KS och dels på Danderyds sjukhus här i Stockholm)
Kram kram
Skicka en kommentar