Inlägg nr 588

Bild lånad från www.modette.se

Ser ni bra?
Det gör inte jag.
Har aldrig gjort, höll jag på att säga.
När jag var tolv år konstaterade skolsyster att jag behövde glasögon och sedan dess har det hängt stundom förhatliga, stundom acceptabla synförbättrande attribut på min näsa. 42 år med glasögon, fattar ni?
Jag hatade den dagen då det var ett faktum att jag inte kunde läsa bokstäverna på de nedersta raderna på tavlan som skolsyster hade på väggen i sin mottagning.
12 år och sedan = glasögonorm. Jättekul - not.

Det tog nog ett bra tag innan jag kunde acceptera faktum. Vad gör man - 12 år och hatar skolsyster efter syntesten? Låtsas som det inte hänt?
Det fanns inte på den tiden.
Hopp in i bilen och så åkte vi till den Optiker som fanns för att välja den minst töntiga bågen i sortimentet (som var synnerligen begränsat!)
Tillbaka i skolan som Glasögonorm gällde det att välja: sitta längst fram bland töntarna i klassen, eller ta på glasögonen (ibland!) och sitta långt därbak i klassrummet bland de coolaste.
Svårt val? Eftersom jag inte ville sitta bland töntarna, satt jag i sista raden i mitten. Cool, det var det som gällde och tyvärr är det väl likadant idag. Med brillor på ibland, även om man inte kunde se tydligt alla gånger....

Denna kväll var min tanke att sitta vid datorn, blogga, greja på FB och ha ett glas vin vid sidan. Som stämningsförhöjare ljus tända i två gjutjärnsstakar vid sidan, allt för att få det lite mysigt.
Men det är ju bara att inse: jag SER ju inget längre, vilket jag redan visste men hade förträngt.
Det fungerar bara inte trots att jag har progressiva glasögon anpassade för terminalarbete! Jag SER inte ändå!
Det är bara att konstatera att åldern har tagit ut sin rätt.
Så måste det vara.
Precis som mamma alltid sagt: Sitt inte där i mörkret och läs, tänd lampan!
Så gör jag nu.
Jag tänder lampan.
Mysljuset får vänta.

Inlägg nr. 587

Nästan på dagen en månad efter mitt senaste inlägg, det som var nr. 586.
Det slår mig, som så ofta, att tiden bara rusar iväg!
Inte har jag uträttat något speciellt heller, nej det är egentligen bara en enda räcka av vardagar som den ena efter den andra som bygger på historien om mitt liv som Marskatt.
Som en välkryddad gryta med många olika ingredienser puttrar livet vidare, det är ömsom salt ömsom socker.
Det har varit tunga stunder, det har varit lätta.
De tunga tar jag inte här, men av de glädjefyllda och fina finns det några stycken!
Vilken lycka att det finns bra och fina stunder! De tar jag en annan gång.

Tänkte bara på det här med bloggeri, som jag medvetet avstått ifrån ett tag...det är inte så att jag lämnat datorn på lagning eller något. Nejdå, den står här och surrar och värmer upp lacken på bordsytan under. Kan undra om det kan gå på försäkringen?
Skadad bordsyta pga överhettad dator?
Troligen inte.

Till min stora gläde (läs: lättnad) märker jag att jag är långt ifrån ensam om att tillbringa viss tid (läs: mycket) vid datorn.
Det var efter det att jag upptäckt Facebook (förkortat FB) som det slog mig att jag är absolut inte unik som tillbringar viss del (läs: stor) vid datorn.
De är ju där allihop! Mina kollegor, vänner, bloggvänner!
ALLA - ja något överdrivet då, men många i alla fall, sitter vid FB.
Lättad är jag.
Det är inget större fel på mig.
Skönt att konstatera.

Tillägg, eller förtydligande:
Vad jag menar med mitt inlägg är att jag konstaterar helt enkelt att många (och jag är en av dem!) tillbringar väldigt mycket tid vid sina datorer, av olika anledningar.
Vilket forum man än väljer att tillbringa sin tid vid spelar ingen roll, jag känner bara lättnad över att kunna konstatera att jag är inte ensam om detta faktum.