En liten smygfluktare...så liten att han knappt syns bland grönskan!
Detta är grannens hund Dino, en obestämbar ras, tydligen en korsning av flera olika små minihundar.
Han upptäckte den lilla öppningen i häcken och fastnade i vinkelvolten när han fick syn på oss som satt på altanen och njöt av kvällssolen.
Han gnydde lite försiktigt förtjust när alla runt bordet genast satte igång med bebisspråk till vovven. Varför använder man förresten bebisspråk för att kommunicera med det mesta som är litet och gulligt?
Sedan bestämde vi oss för att inte visa oss alltför intresserade, risken fanns ju att husse inte uppskattar att Dino hittat en väg ut från trädgården.
Men visst är han näpen?
16 kommentarer:
Oj... vad liten. Jämför ju med mina jättemonster till vovvar.
Och, som sagt, varför pratar man bebisspråk till småhundar?
Ja Nina, han är väl 1/5-del av dina hundar...inget ont om storleken, men jag tycker man pratar bebisspråk nog med de flesta djur! Och barn, förstås.
haha, kan inte låta bli att skratta, såg inlägget om kylväskan!
Ja det skulle vara intressant att veta hur herrmodellen ser ut ;)
En sån söt liten krabat vid häcken och det är svårt att prata "normalt" när de tittar fram så där.
Izor kryper nästan ur skinnet när någon pratar bebisspråket med honom, han blir så glad så han vet inte vad...
Sentimental är jag med, jag börja snyfta när jag läser en bok på kvällen och Kenneth undrar vad det är med mej...
Jag har väldigt lätt för att ta till lipen över huvud taget, även irl när något känns sorgset eller glatt!
Kram till dej, önskar dej en fin vecka
Underbar..
Som ett litet stentroll
//S
Tidsfördriv - jag tror att kylväska Herr är svart/grå/blå ("manligt" och bra.
Jag pratar alltid bebisspråk med katten utom när han är krånglig och envis, haha!
Ha en bra vecka, kram tillbaka!
Soldanella - hehe, ja som en liten prydnadsfigur!
Vilken liten söt objuden gäst du fick. Ha det gott och stor kram
Eleonora - visst är han gullig?
Önskar dig en bra vecka, kram!
Verkar passa i storlek till min Ines. Gullig är han och väldigt nyfiken tydligen.
Ja nog var han lite söt alltid. Han har aldrig försökt att komma in på din sida av altanen?
Ursöt, vad är det för ras. Jag smyger när jag skriver det för ungarna vill ha hund och de skulle bli galna om de ser att jag frågar efter hundraser.
Helt underbar!
Det där med hur man ändrar rösten när man pratar med djur eller med småbarn ., det är ju intressant.
Jag gör det själv ..-)
Tveklöst.
När jag träffar en hund och ska gosa med den, blir rösten genast ljusare .., "men heeeeeej på dig du ..!"
Jag läste en artikel i DN i somras om hur suveränt det är att prata bebisspråk med barn och djur. Jag har googlat, men inte hittat artikeln.
Jag pratar bebisspråk med småttingar och med djur, och skäms inte det minsta.
Jag brukar prata med älgar på det sättet, och de lystrar direkt, vinklar öronen och försöker förstå, tar några steg närmare....
Pratar man vanligt så drar de direkt.
Rosenvante - ja nyfiken är han allt den lille!
Londongirl - han håller sig på sin sida av tomten och har faktiskt inte försökt ta sig in någon gång. Jag undrar vad Herr Katt skulle tycka om det...inget vidare tror jag!
Trollet - jag har ingen aning vad det är för ras, men jag vet att han består av en salig blandning!
Elisabet - vi är nog många som ändrar rösten när man möte barn och djur!
Christina - det var intresssant det du hittade i DN, synd att du inte fick tag i artikeln igen!
Bevis på att det fungerar har du ju med älgen, hehe!
DN har en sån bra sökmotor, så jag hittade den faktiskt. Så här stod det:
– Pedagoger sade länge att vuxna som jollrar med barn fördröjer deras utveckling. Man skulle prata ordentligt från början. Nu säger många spädbarnsforskare tvärtom – jollret är kommunikativt och höjer intresset för ansiktet. I en stor undersökning lät man barn lyssna till flera språk i olika känslolägen som uttryckte till exempel likgiltighet, ilska, kärlek och skräck: barnen kunde klart avläsa de olika känslolägena oavsett språk.
Skicka en kommentar