Borta bra men hemma bäst!

Hemma igen. Så himla skönt - men lite vemodigt ändå. Ett svagt stråk som förde med sig en känsla av att sommaren är slut dök upp när det var dags att åka hem igen...
Men ändå, jag vet ju, sommaren har nyss börjat! Eller hur?

Hela klanen har de senaste 2 veckorna varit samlad i en grön liten stuga som ligger i sluttningen mot en stor vacker sjö. Sjön, som vi förra sommaren kunde betrakta från altanen, vinka till och heja på barnen som sprang och lekte därnere.
Det var då det.

Förra årets underbara sjöutsikt har i år blivit saboterad av grannen-mittemot som rivit sin gamla lilla pluttiga stuga. Fattar inte vad det var för fel på den, så den måste bort? Låg, liten och bra...

Kan ni tänka att just precis under den varmaste och solglimrande vecka 27 kommer husleverans från Älvsbyhus med en säkert 140 m2 villa på en enorm trailer som fyllde säkert 15 meter av hela den smala lilla vägen.

Motvilligt fascinerade följde vi husbygget och svalde (emellanåt) de elaka kommentarer som dök upp pga grannens egoistiska påhitt om att uppföra en ny byggnad på sin fantastiskt vackra tomt med sjöutsikt.
Det är ju så: 2 minuters promenad längs en liten nedförsbacke och sedan är man framme vid sjön som har fin sandstrand och en vattentemperatur på +23 (detta gällde vecka 27).

Vem vill inte ha den utsikten kvar om man kan?

Tänk, vacker solnedgång som sprider gyllene strålar över vattnet, precis som gjort för att ta vackra bilder och skicka in till lokaltidningen under temat "Min sommarbild".

Vilket jag gjorde. Men inget hände. Det hade jag väl inte räknat med heller, måste villigt erkännas. Så bra är inte bilden.

Lite fin tycker jag kanske ändå....

Vecka 27:

+30 grader i skuggan, i solen vete 17 hur många grader...men jag satt mest i skuggan och läste färdigt Peter Robinsons "En bit av mitt hjärta".

Det var så otroligt varmt under vecka 27, svetten rann vid minsta ansträngning och väderrapporten talade om tropisk värme. Visst borde man ha varit lyrisk när sommaren äntligen kommer och aldrig mer sucka över värmen och ni vet... men det gick inte att låta bli.

Underbart och jättejobbigt...

Vecka 28:

Det straffar sig att oja sig om värme. Med besked ändrade sig väderläget , -10-15 grader kallare under vecka 28. Det var bara att bita ihop och svälja förtreten när åsk och regnmoln hopade sig och formligen dränkte vår omvärld med regn. De första 2-3 dagarna blev ändå rätt hyfsade vädermässigt, och under ömsom sol, ömsom regn ägnade vi en del tid åt att springa av och an med dynor ut och in mellan altan och förråd.

Barnen och vi gamlingar spelade kort, spel som Yatzy och Upwords, tittade på video och kutade däremellan med jämna mellanrum ner till sjön trots ösregn!

Under tiden lyckades jag lästa fyra nummer av "M" som en vännina generöst delar med sig. Inget att ha, egentligen eftersom jag definitivt inte känner att jag platsar bland alla kapitalstarka 55+ karriärsmänniskor, men som tidsfördriv duger de gott.

Väl hemkommen visste jag vad som väntade.

Tvätt.

I stora lass. Som gräddde på moset kommer dotter M och undrar om jag kan ta en del av hennes, när jag ändå håller på.

Nej, riktigt så var det inte, det var tvärtom. Jag erbjöd mig. Så var det. Med påföljande strykning...som just nu ligger i en hög och väntar. Tills det kommer en lämplig dag.

Inte imorgon, för då ska vi ut på svampjakt.