För 35 år sedan gifte vi oss, maken och jag.
Det var Påskafton 1974.
En evighet sedan, ändå alldeles nyss.
Han var min man, min bäste vän och stora kärlek. Vi delade allt. Verkligen allt.
Numera kan jag tänka på och prata om honom utan att få den där stygga kniven som bildigt talat, sticker in i mig, rakt in i hjärtat och vrider om.
Det går bra faktiskt.
För 40 år sedan gjorde jag slut med mitt livs första kärlek, en romantisk tonårskärlek som jag enbart minns med ett litet vemodigt överseende leende.
Men...
Stort MEN!
Han var och är bosatt i Italien.
Av en ren händelse fick jag, för ett bra tag sedan, för mig att söka honom via Internet och upptäckte att det fanns en person med samma namn på Facebook.
Jag skrev en liten kryptisk fråga för att se om det möjligen kunde vara just han, och tänka sig!
Just idag fick jag svar. Det är han.
SÅ himla konstigt det kändes.
För att kommunicera på rätt sätt via Facebook krävs att man är online samtidigt och det har vi inte varit.
Egentligen är det ju som att maila, när jag tänker efter.
Nu väntar jag i alla fall på hans svar, på alla mina frågor och de är många!
Tänk, 40 år...
24 kommentarer:
Åh, romantiskt och vackert,
Har inte vågat mig in på facebook, himmel, tänk vad som kan finnas där.. Hoppas det blir spännande svar!
//S
Oj det var verkligen blandade känslor. Det är få förunnat att finna den där "riktiga kärleken" som verkligen består, så jag är så glad för din skull att du fick uppleva den även om det blev ett slut på ett så sorligt sätt genom att du blev änka. Spännande dock med den där ungdomskärleken, kul att du hittade honom så där, även om man inte är intresserad på det där viset är man ju alltid lite nyfiken på hur det gått för dem i livet. Du får berätta hur det går framöver.
Spännande...
Väntar med spänning på vad du får för svar.
Den 6/7 har vi varit gifta i 35 år.
Det är en förmån och lycka att få ett långt liv tillsammans -om det känns bra vill säga.
Nu väntar man ju verkligen på fortsättningen. *ler*
Ja, den där stygga kniven... det ska bli skönt om den en dag låter bli att vrida om!
Jag läser dina ord med vemod... men jag läser också med lite nyfikenhet om ditt "möte" på facebook!
En nära kram till dig nu, min vän...
Soldanella - ja, det ska bli lite spännande att läsa om vad som hänt genom alla dessa år.
Rosenvante - ja, det blev ju det, blandade känslor.
Jag återkommer med rapport om utvecklingen på kontakten.
Hedgren - eller hur!
Eva - Jag kommer att berätta!
Bollebygdsbo - så ni har också 35-årsjubileum! Visst är det ett privilegium att få så många år tillsammans, och många många fler hoppas jag du och maken kommer att få!
Elisabeth - nu lyckades du komma med ett inlägg i exakt samma stund som jag svarade på de tidigare!
Jag lovar dig, knivhuggen minskar. De försvinner inte, men de blir inte lika kännbara.
Kram på dig!
Om jag inte minns alldeles fel, så skrev du som vanligt på bloggen en kväll och några dagar senare berättade du vad som hade hänt.
Bara så där poff.
Och jag minns hur man hajade till .., att livet kunde ta slut så där i en blink bara.
Tillvaron är i sanning skör.
Tänk ändå vad livet har mycket att erbjuda oss, av både salt, sött, surt och beskt. Ibland samtidigt. Skönt att sorgen släppt taget en aning om din hjärterot så att du i lugn och ro får glädjas över dina vackra minnen. Så spännande med en italiensk mejlväxling. Vi får följa den hoppas jag.
Elisabet - precis så var det. Han lämnade livet nästan lika snabbt som man blåser ut ett ljus.
Ofattbart.
Ändå sker det.
Man får glädjas åt att ha haft varandra en kort lånad tid.
Humlan - livet är i sanning en mix av alla smaker, dofter och sinnen!
Jag kommer att berätta om fortsättningen av mailväxlingen, det lovar jag!
Jag har följt din blogg och vet att du har haft några tuffa år. Så vemodigt att uppleva bröllopsdagen ensam. Till slut lär man sig att minnas med glädje och inte med sorg.
Jag önskar dig det allra bästa.
Kram Nicoline
Nejmen Yvonne vad spännande!!! Nu luktar det romantik lång väg, även om han skulle vara gift och inte available. Hoppas ni får kontakt i alla fall och kan talas vid.
Förstår att du känner extra just nu i Påskhelgen, din bröllppstid. Men allt har sin tid och de goda minnen du har får vara till fyllest just nu. Men gläds åt den fina tid du har haft med din Janne.
Många många varma kramar - tänker på dig och famnar om! Din vän
Nicoline - jag känner ju det att allteftersom tiden går blir det lättare. Minnena tynger inte. Kram!
Eleonora - app-app-app-app! Ingen romantik! *skrattar* nänä
Men väldigt roligt att få kontakt på det viset!
Det kan ju vara kul att få läsa om hur det har gått i livet för honom.
Tack för dina ord, kramar!
Spännande! Det kan vara precis hur som helst... jag vet såna som hittat varandra efter många år och äktenskap, och bara fortsatt... och såna som trott att de var samma personer... och blivit besvikna. Men kul att du hittat honom.
Har inte läst din blogg så länge men jag har förstått att du mist din man alltför tidigt. Det är skrämmande hur det bli ibland. Det svårt att skriva något om det ord blir för "tunna". Men jag beklagar din förlust och skickar dig en kram.
Ser även med spänning fram emot dina rapporter om hur det går med facebookandet :-)
Bloggblad - jag har inga som helst "avsikter" annat än att höra vad livet har gett honom. Nä, något möte blir det inte...
HusEtt - Kram tillbaka! Fortsättning följer.
Det här är internet är det är som bäst :)
Hoppas att ni får en bestående kontakt med varandra, även om det kanske inte blir en romantisk sådan.
Jätterolig och positiv läsning.
Christina - du har helt rätt. I detta fallet är internet bra, även Facebook som ju fått så mycket kritik, men det var genom den sidan jag hittade honom.
Jag har en del att skriva om, det kommer snart.
Det här ska bli väldigt roligt att få följa, om du tänker skriva om det.
Möten är så viktiga i livet, och när man var yngre var de rentav livsviktiga. Härligt att få knyta ihop lösa tåtar...
Christina - jag tänker skriva om det, men behöver samla mina tankar lite först.
Det tar lite inuti...beroende på vissa omständigheter.
Helt fantastiskt att en sån kombination är möjlig: åldern, italienare och facebook... emozionante! Signora cerca signore!
Internet är helt makalöst! Jag googlade på en amerikan som jag var förlovad med för 50 år sedan precis, och hittade honom och hans adress t.o.m.
Han hade blev president vid Yale University och sen reporter i Washington Post, fick jag reda på. Skrivit böcker hade han också...
Tur att jag inte gifte mig med honom - det hade jag aldrig klarat! Men visst var det kul att få reda på att han levde i högönskelig välmåga...
Fint det du skriver om din man och tråkigt det som hände.
Min man är också min bästa vän och stora kärlek plus en massa annat positivt och jag är så glad för våra 29 år som gifta, har förstått att långt ifrån alla har sådan tur med valet av partner.
Nu är jag också så himla spänd på fortsättningen. Jag tycker facebook är ett ganska roligt ställe. Min namne hittade mig och det var en konstig upplevelse eftersom jag har ett ovanligt efternamn, men kul!
Lycka till och ha det så bra!
Skicka en kommentar