
Bild lånad från www.modette.se
Ser ni bra?
Det gör inte jag.
Har aldrig gjort, höll jag på att säga.
När jag var tolv år konstaterade skolsyster att jag behövde glasögon och sedan dess har det hängt stundom förhatliga, stundom acceptabla synförbättrande attribut på min näsa. 42 år med glasögon, fattar ni?
Jag hatade den dagen då det var ett faktum att jag inte kunde läsa bokstäverna på de nedersta raderna på tavlan som skolsyster hade på väggen i sin mottagning.
12 år och sedan = glasögonorm. Jättekul - not.
Det tog nog ett bra tag innan jag kunde acceptera faktum. Vad gör man - 12 år och hatar skolsyster efter syntesten? Låtsas som det inte hänt?
Det fanns inte på den tiden.
Hopp in i bilen och så åkte vi till den Optiker som fanns för att välja den minst töntiga bågen i sortimentet (som var synnerligen begränsat!)
Tillbaka i skolan som Glasögonorm gällde det att välja: sitta längst fram bland töntarna i klassen, eller ta på glasögonen (ibland!) och sitta långt därbak i klassrummet bland de coolaste.
Svårt val? Eftersom jag inte ville sitta bland töntarna, satt jag i sista raden i mitten. Cool, det var det som gällde och tyvärr är det väl likadant idag. Med brillor på ibland, även om man inte kunde se tydligt alla gånger....
Denna kväll var min tanke att sitta vid datorn, blogga, greja på FB och ha ett glas vin vid sidan. Som stämningsförhöjare ljus tända i två gjutjärnsstakar vid sidan, allt för att få det lite mysigt.
Men det är ju bara att inse: jag SER ju inget längre, vilket jag redan visste men hade förträngt.
Det fungerar bara inte trots att jag har progressiva glasögon anpassade för terminalarbete! Jag SER inte ändå!
Det är bara att konstatera att åldern har tagit ut sin rätt.
Så måste det vara.
Precis som mamma alltid sagt: Sitt inte där i mörkret och läs, tänd lampan!
Så gör jag nu.
Jag tänder lampan.
Mysljuset får vänta.

