Inte vet jag...

Nåå, int vejt ja nååå...
Så sa min mormor Edit, född på Österö och uppvuxen i Oravais i Österbotten, när hon helt enkelt inte visste svar på något.

Inte vet heller hennes dotterdotter Marskatten någonting just nu, "nå int vejt hon na hon hellder".

Så då får det väl bli så ett tag framöver.
Bloggfritt alltså, eftersom det var bloggen jag syftade på när jag menade att inte heller jag vet nåt.
Förresten skulle jag kunna syfta på mycket annat också, när jag tänker efter. Alltså, syfta på sådant jag inte vet något om. Eller har en uppfattning om, och det är en hel del.

Men hur det än är blir slutsatsen som följer:

Hej så länge på er!
Jag hoppas vi hörs igen, men som det känns just nu dröjer det ett tag. Jag lägger inte ner bloggen, men vill bara vara borta ett tag.
Så känns det.

Cyberpuss & kram till de allra finaste bloggvännerna som finns!

Det tog ett tag...

innan jag insåg att det går verkligen inte att ha sommarkläder längre.

Efter ett lättklätt besök på Höstmarknaden i staden igår förstod jag att nu gäller det att hämta upp höstskor och höst-/vinterjackor från källaren.

Det hjälper inte att solen skiner längre, värmen räcker inte till för att gå jacklös.

Det är bara att acceptera!

Under en svampletarpromenad passerade jag förra helgen en sjö som man förr inte fick bada i, för den har fungerat som vattenreserv, men numera är det fritt att bada och det planeras till och med husbebyggelse på mark som sluttar ner mot denna vackra sjö.

Tänk att ha en altan med utsikt mot vattenblänk, det tycker jag vore fint!

När höstmörkret börjar falla känns det mysigt med en soppa! Inte för att höstrusket har satt in ännu, men ikväll smakade det gott med en soppa som är en egen variant på Köttfärssoppa:

Ca 300 gr. nötfärs
1/2 gul lök
ca 10 cm purjolök
1 stor vitlöksklyfta hackad i småbitar
ca 1/2 cm bred x 6-7 cm lång chilifrukt i småbitar
1/2 röd paprika i småbitar
1/2 dl cirka, bulgur
Ca 2 msk Paprikapulver, + peppar, salt
Ca 1-2 msk tomatpuré
Ca 1-2 msk ketchup
1 liter vatten
Ca 1-2 tsk buljongpulver

Ja, eftersom det är ett eget recept, så blir måtten lite på en höft, men gott blir det!



Koka/småsjud i 10-15 minuter tills bulguren svällt, smaka av och känn om det behövs något extra att dutta i.
Gott med färskt lantbröd, eller vanligt hederligt knäckebröd med en fin ostskiva på.

Diverse funderingar

Ibland blir det bara så.
Inget att säga, inget ord som är lämpligt att kommentera hos någon.
Inte besökt någon bloggares sida på ett bra tag.
Jag är inte trött, inte höstdeprimerad, inte arbetslös - tvärtom!

Döttrarna undrar - bloggar du inte längre?
Jo, det gör jag väl, men ibland kommer det över mig.
En känsla av panik.
Det som skrivs här, nu, det finns sparat för alltid. Det går alltid att "Googla" på något sökbegrepp, vadsomhelst, så kan man leta sig fram till något jag skrivit. Och då tänker jag att, är det vad jag vill?
Ibland känns det lite skrämmande. Väldigt oroande, när jag analyserar mina funderingar lite närmare.
Vad vet jag idag, om hur jag kommer att känna inför min blogg om 10-20 år?

Inte för att jag lämnat ut speciellt mycket av mig själv, men ändå...tillräckligt mycket för att jag ska lyckas med att jaga upp mig själv inför tanken på det som inte går att radera.

Å andra sidan är det väl antagligen lite väl sent för eftertanke. Har man tagit Fan i båten får man väl ro honom i land, eller?

Den privata Marskatten blir privaträdd och vill gömma sig, dra sig undan verkligheten och fundera på vad fortsättningen leder till. Kunna sitta i en vrå, morra och fräsa när det passar.
Som om jag skulle kunna veta....anledningar till beteende. Nej, det vet jag inte.

Drömde häromnatten att jag sov.
Sov, ovanpå en man! På mage, på ryggen på en man.
Jag tog denne mans hand, min hand lades ovanpå hans handrygg, en slags omvänd handkram.
Vad sa denna dröm till mig, tänker jag?

Jo, jag tror jag vet.
Jag är ensam. Jag känner mig ensam och min dröm förklarar det för mig. Trots att jag vill inte lyssna just nu, kan jag ta till mig betydelsen.
Utan att göra något åt det.

Och med ens...medan jag skriver kommer en eventuell förklaring...till allt.

Vem vet?

På tal om "när det regnar"

Rätt svar på min fråga om vad den lilla blå "grejen" kunde vara:

En tygbit, som sitter längst upp på ett parasoll, under en täckknapp.

Många gissade rätt - grattis till er alla!

Jag fick ett MMS ikväll

090909 kl 21,00 (09,00)

En bild på en hand.
En vacker gnistrande ring på vänster ringfinger.
Dotter N nyförlovad med J.

GRATTIS till er båda - jätteroligt!

Väldigt glad är jag över detta lyckliga besked och skulle vilja säga som så:

Att älska är ingenting.
Att vara älskad är någonting.
Att älska och att vara älskad är allting.

/T.Tolis V.

När det regnar...

kan man sitta vid datorn och pyssla litegrann.

Bryta en bit Pain Rich och njuta av det färska brödets frasighet tillsammans med ett glas Casa Patronales (Chardonnay). Om man vill. Och det vill man ikväll.

Glädjas åt att katten föredrar mattes sällskap på mattan under databordet eller tillsammans i tv-soffan (Dam-match Sverige-Norge, just nu 0-2) framför sorkjagandet i slänten utanför, samt att vi båda slipper gå ut.

Vi har det mysigt ikväll Tussekattten och Marskatten! Eller rättare sagt: HADE

Alltmedan stormen ven och rasslade utanför husknuten.

Friden stördes redan efter 10 minuter efter att jag satt mig ner vid datorn, då katt utan-att passera-gå, plötsligt vände upp allt maginnehåll rätt ner på fönsterbrädan, på vita ullmattan i hallen dessutom på vita ryamattan i tv-rummet. Jippi, vad kul att tvätta mattor en fredagskväll. Not.

Marskatt har nu torkat och städat och är lindrigt sagt trött på Katt.

Under ett tillfälligt uppehåll i regnflödet passar Katt på att smyga ut. Skönt tycker Matte som enbart vill ha lugn och ro, utan en massa onödigt torkande och städande en fredagkväll kl. 20,20.

Jippiiii, Sverige gjorde ett mål nu!



I alla fall, i samma veva som lille söte gullige magsjuke katten ville ut, upptäckte jag en liten blå sak som förmodligen blåst till min tomt under kvällens gång.

Vad kan detta vara?
Fyll i ditt svar i högra kolumnen översta rutan!

Fredagstema Empati

September månads tema på fredagar är dikterat av Maisoui
Detta är min tolkning av ämnet Empati, som tolkats av följande bloggare:

Nilla, Simone, Anna, Desiree, Annika, Anne, Petra , Anna-Saltis, Millan, Anki, Marianne (har uppehåll), Victoria, Lia, Cecilia, Leopardia, Marina, Marie, Strandmamman, Jemaya, MiaD, Ingabritt, Jennie, Erica, Maisoui, Taina, Christel, Sparkling, Moster Mjölgumpa, Emmama, Marskatten, Musikanta, Sara, Under ytan, Lena, Västmanländskan, Norrsken och stjärnfall, Saras land, I am Annika, Birgitta, Curieux, Minerva, Ebba, Lotta, Lullun

Googlar man på Empatisk förståelse får man 98 000 träffar... samt långa utläggningar om psykoligiska utvärderingar om skillnad mellan sympati och empati. En hel vetenskap utvecklar sig kring ett ord som handlar om människors förhållningssätt till varandras upplevelser.

Empati är ett ord som jag lärt mig relativt nyligen, kanske 10-15 år sedan.
Varför det tog så lång tid att lära detta ord minns jag inte längre.

Jag har ändå lärt och förstått att brist på empati kan klassas som narcissism vilket skulle kunna leda till motsatsen, alltså borde empati vara förmåga att sätta sig in i andra människors känslotillstånd.
Om jag besitter förmågan eller ej låter jag vara osagt, och överlämnar åt andra att bedöma.
Men nog 17 känns det som jag är en empatisk person, en som är medveten om andra människors känslor och reaktioner och som förstår att handla enligt de värderingar som styrs av de osynliga lagar vi har i dagens samhälle.
Hoppas jag.

Insikt...

En sak.

Karlavagnen ligger i sitt normaläge.

Nu.

Det innebär att vi är i höst-vinterläge.

Eller hur?

Men ikväll är det fortfarande sommar.

+22 grader

Mot alla odds...

Hur mycket livskraft finns det inte i ett litet frö, som mot alla odds gror på en till synes omöjlig plats?

Hur många människor finns det inte som mot alla odds, trots allt överlever i en till synes helt omöjlig miljö?

Hur många är vi inte som gnäller över bagateller, trots att allt egentligen är serverat och klart?

En liten smygtittare

En liten smygfluktare...så liten att han knappt syns bland grönskan!

Detta är grannens hund Dino, en obestämbar ras, tydligen en korsning av flera olika små minihundar.
Han upptäckte den lilla öppningen i häcken och fastnade i vinkelvolten när han fick syn på oss som satt på altanen och njöt av kvällssolen.

Han gnydde lite försiktigt förtjust när alla runt bordet genast satte igång med bebisspråk till vovven. Varför använder man förresten bebisspråk för att kommunicera med det mesta som är litet och gulligt?

Sedan bestämde vi oss för att inte visa oss alltför intresserade, risken fanns ju att husse inte uppskattar att Dino hittat en väg ut från trädgården.

Men visst är han näpen?